Omöjlig grannsämja

Sydsvenskan skriver i en artikel idag om klagomål folk har på sina grannar. Underhållande läsning, speciellt listan över klagomål som kommit in, allt från skrikande barn till kräkregn tas upp. Och visst känner man igen många av klagomålen. Genom åren har jag haft en hel del olika grannar och alltid finns där en eller två som alltid ska vara skäl för irritation. Just nu är det tjejen som bor i andrahand i lägenheten under oss som tycker att en playlist som blandar techno, Carola och hip hop aldrig är fel. Speciellt inte om den seplas riktigt högt. Och helst på konstiga tider. Ibland sätter hon igång halv sju på morgonen och spelar i ett par timmar. Ibland vid midnatt, gärna vardagsnätter då. För några månader sedan hade en annan av grannarna i trapphuset upptäckt glädjen med bongotrummor och tyckte det var lämpligt att spela på dom och då göra det ofta, även han eller hon på konstiga tider. Tyvärr så utvecklades personen aldrig till den bongovirtuos som vi hade hoppats på.
På andra ställen har irritationen baserats på grannar som ställer sina sopor (ofta småbarnsfamiljer som ställer ut sina påsar med blöjor) i trappan och låter dom stå där någon dag innan de slängs, på ett ställe gick den medelåldersdamen av storlek större runt i underkläder i den gemensamma trädgården.
Jag har dock aldrig tagit mig tid att kontakta hyresvärden eller något i den stilen. Man måste älska den gnälliga osäkra svensken, älska, omfamna och erkänna att det är just den rollen man spelar.
(Sydsvenskan, Sydsvenskan2)