Colin Nutley vs. common sense

Igår var det dags. Som jag skre för nån vecka sedan så såg jag och tre andra Angeltrailern första gången på bio i vintras. Vi förfasades, rev vårt hår i förvirringen över om det var en plojgrej eller om det var sant, skulle Colin Nutley låta sin fru snorgråta och känna ännu en gång? Svaret var ja.
Så igår var det alltså dags. Som en kul grej tänkte vi. En kul grej som kostar 95 kr, luktar unket vatten och gör ont.
Salongen var långt från full, dock lyckades jag hamna bakom en wt-familj från (gissningvis) söderslätt som kommenterade allt och hade den dåliga smaken att sparka min stolsrygg men jag bet i hop som en god osäker Svensk.
Okej till själva filmen.
Filmen börjar med att Helena Berström och Rolf Lassgård, Rikard Wolff var också med på ett hörn, spelar live på någon konsert. Helena bergström är klädd i svart, hon har page, hon har hatt och som pricken över i:et, hon har svarta vingar.
Jag ler.
Helena Berströms karaktär heter Angel, Angel har legat ett på listorna bland annat i USA och England. Hon är på nedgång och enda gångerna hon syns i media är när hon super ner sig och det blir skandal. Lassgård är tjock, har backslick som han av någon anledning blonderat, han har ett skägg som liknar vilket fransk porrskägg från 90-talet som helst. Båda två ska nog framstå som hur inne som helst. Dom känns mest obehagliga.
Hela filmen är lika obehaglig. Som när dom visar upp Bergström naken och det är så där Svenskt avslöjande, så där stark klart ljus som avslöjar allt. Som namnen, för utom de två nämnda heter folk saker som Jess och Sam. Antagligen för att rockstjärnor ofta är hård och coola, hårda och coola rockstjärnor heter alltid tuffa saker, tuffa namn ska uttalas med Amerikansk accent.
För att inte verka vara en man som inte har koll på sin samtid har Nutley i denna film gett en roll med repliker till en svart man och det känns konstigt. Inte att en svart man spelar i film, nej nej, tvärt om. När man bor i Malmö med 50% (har jag hört) av invånarna har en bakgrund där man inte hälsar på sin faster i Tranås utan i Zagreb eller Fallujah känns det konstlat och onaturligt när det bara är osäkra Svenskar som syns i bild.
Topp tre obehagliga saker blir:
1. Lassgårds otrohetssex med Eva, Angels bästa vän. De har sex i en fåtölj, hon sitter med benen över armstöden och han ligger över henne, på ett sätt som får en av pendla mellan en konstig känsla av att sex är fel och paniken över att han har fått en hjärtattack. Han andas tungt. Ungefär som han pratar. Han kommer, vänder sig bort och frågar "ska du ha en cigg?", hon sitter kvar, fortfarande med benen över armstöden i en halv minut. allt jag kan tänka är hur svårt det kommer vara att få den fåtöljen ren igen.
2. När Bergström klär av sig på stranden i början och fejkar sitt självmord. Som jag redan skrivit är ljuset otroligt avslöjande. Varenda ytligt liggande blodådra, celluit och hårstrå syns. Bergströms könshår leder till diskussion när filmen är slut, var det en peruk? Och i så fall, hur stor är marknaden för könsperuker?
3. Angels bitterhet. Aldrig förr har alla Sveriges bittra 40plussare kännt igen sig på ett så starkt sätt. Aldrig förr har det varit så uppenbart att vi borde dosera ut Zoloft i dricksvattnet.

Nej det var ingen bra film. Det var en obehaglig film. Jag gick in med tron om underhållning och gick ut med en klump i magen. Om det är den här nivån Svensk film befinner sig på idag, vad händer i morgon då? En uppföljare?
Btw, Peter Jidhe som talkshowvärd var underhållande, han otroligt strikta min gjorde min kväll.
Media: Metro, Expressen, SVD, ETC, Filmfrossa, DN, Sydsvenskan

För övrigt såg vi trailern för den andra Arnfilmen som kommer i Augusti. Arn har skägg och ser ut som Olof Mellberg.