When I think about you I touch myself

Jag satt på youtube occh klickade runt. Jag vet att jag fler gånger än jag vill räkna har förbannat youtube, har sagt att youtube har förstört företeelsen hemmafest. Jag har sagt att personer som spenderar sin fritid med att sitta på youtube är samma personer som skrattar åt snubbelhumor, tittar på Americas Funniest Homevideos och skriver sexnoveller som dom skickar till sina ex. Eller nåt i den stilen. Att jag gång på gång länkar dit är mest för att kunna dela med mig av musiken jag tipsar om.
Men i vilket fall hamnade jag där idag.
Hittade ett par gamla guldkorn.
Först en av de där låtarna som man skäms för att man faktiskt gillar, en av de där låtarna som man aldrig skulle sätta på listan över låtar som man skulle ta med till en öde ö. En sån där låt som får ens cred som musiknörd att falna som julgranar i januari.
Divinyls - I Touch Myself (Youtube)
Egentligen en dålig, lite porrigare Madonnakopia. Men för mig en sån där låt som följt en länge. Jag har dansat till den på discon på låg eller mellanstadiet. Jag har druckit till den när Lilla torg gjorde entré i mitt liv. Hemskt men sant.
Sen en låt som jag seriöst kan säga förändrade mycket för mig. Den fick mig att upptäcka en större del i den genre jag ett par år tidigare börjat plöja genom.
Warren G ft. Nate Dogg - Regulator (Youtube)
Det är en låt jag fortfarande med jämna mellanrum lägger på en playlist och har med på bussen, stan, vart som helst. Fint.

1994 fyllde jag tolv år.
Mina föräldrar lärde mig tidigt att lyssna på musik. Beatles, Rolling Stones, Nationalteatern och andra godingar spelades frekvent i lägenheten på Väster.
Runt ´94 började jag upptäcka musik själv. De som kände mig på den tiden kan berätta att det var då ett djupt missbruk som tog en allvarligare vändning under högstadiet tog form. Jag var nog den yngsta som regelbundet hängde på Doolittle, Folk o Rock och Living In The Past och svalde villigt allt med ett fint omslag och som passade i den minimala budget jag besatt på den tiden.
Sleeper - Inbetweener (Youtube)
Sleeperskivan köpte jag bara för omslaget. Blått i olika nyanser och i mitten en bilden med människor i rymddräkter a´la 50-tal.
Och jag älskade den. Popigt värre, idag hade jag nog bara viftat bort det och sagt usch och fy. Men då var det alldeles riktigt rätt. Äkta upptäckarmys i still med Marco Polo och Columbus.

Beatles spelades där hemma under hela uppväxten men någonstans under vägen upptäckte jag dom på nytt. På mitt eget sätt. I stället för att lyssna när mamma satte på en LP spelade jag in på band och låg med min gula walkman i sängen och lyssnade i lurar. Det var fint.
The Beatles - Hello Goodbye (Youtube)
Det var genom Beatles jag träffade min bror. Inte blodsbror men äkta bror. Ni vet en sån man väljer själv. Först tyckte jag han var konstig. En bulgar. Han bodde på Gunnesbo. Men så en dag frågade han vad jag hade i lurarna. Jag svarade antagligen något i stil med att han inte visste vad det var. Tvärt emot var han lika fast som jag. Och så började en livslång vänskap. Under åren har vi bott hos varandra, ätit varandras mat, festat, gråtit, tröstat, skratta ja allt som hör livet till tillsammans.

Även om jag allt som oftast säger att det var A Tribe Called Quest, NWA och Eric B & Rakim som fick mig att börja hälla hip hop i öronen så är det en sanning med modifikation.
Visst, redan när jag var 10-11 började med dessa artister. Nån låt då och då. Lite här och lite där.
Men de två artister som fick mig fast på riktigt var några helt andra. Två artister som aldrig kommer stå med JMJ, Flavor Flav eller Q-tip i det stora Compton i paradiset och freestyla.
Snow - Informer (Youtube)
Kriss Kross - Jump (Youtube)
Kriss Kross fick mig att ta min pappas byxor, ungefär två generationer för stora, sätta på dom bak och fram och rappa på svengelska.
Snow fick mig att tro på riktigt att white boys kan vara coola rappare trots stora runda glas ögon och dålig hy. (Fram till Aesop och Cage var detta dock inte riktigt sant).
Jag tycker faktiskt Jump har sina partykvaliteter än idag, Informer inte så mycket.
Även om jag under större delen av 90talet och en bit in på 00talet förnekade min wurm för hip hop fanns den alltid där.När jag var 14 såg jag "Style Wars" (Youtube) hos en kompis, minns ej vilken, minst lika viktigt för mig som skolstarten är för andra.