Är jag som hon, i den serien du vet, nu?

Okej, bloggrejen är inte min grej. Det är andras grej. Det är folk som tycker att Shulman har lyckats med sin blog och tror sig klara av att göra samma grej själv. För folk som kanske inte har nån som lyssnar på dom privat. För folk som tycker om när folk snubblar på film. För folk som har gråtit till Extreme Makeover Home Edition. För folk som tycker att schlager är något som borde förbjudas men tittar för att det är tradition. För folk som har leggins (hur det nu stavas). För folk som tycker ICA-reklamen har ett popkulturellt värde. För folk som tycker Pepsi är bättre än Cola. För folk som passar in i "osäker svensk"-mallen. För folk som röstade på SD, inte för åsikterna men för att dom, jag citerar, "vill ha förändring". Dom och många andra, det är dom bloggrejen är.
Att jag ens startar en blog beror på att 24 timmar inte räcker för mig, jag vill ha mer uppmärksamhet än så, jag vill vara i centrum mer än så och jag tror att om jag skriver blog så är jag så där modern som jag vill vara, trots att jag fått för mig att bloggrejen är utdömd eller i alla fall utstött.
Så, den stora frågan är nu, är jag som hon i den där serien nu? Ni vet den om kvinnorna som är lite väl öppna med sin sexualitet i den där staden, "Sex and the city" ni vet?
Är jag som hon med lockigt hår nu? Fast i stället för lockigt så kort, istället för kjol så jeans, istället för stilett så sneakers och istället för att ligga i sängen så sitter jag, i sängen visserligen men jag tror det är ligga man ska. Sen så hör jag inte en röst som läser det jag skriver i realtid. Är jag som hon nu?

Så. Pojkar och flickor. Män och kvinnor. Vem är jag?
Existentiell fråga. Jag kan berätta att jag är en ung man som tycker att det känns bättre inombords, att det snurrar åt rätt håll med andra ord, när jag får lägga vantarna på ett par nya Nike Air Force 1 än om jag skänker pengar till Röda Korset. Jag är en ung man som tycker att det fint beat slår ett maffigt gitarrsolo vilken dag som helst.
Jag spenderar mycket fritid på Café Vinyl i Malmö där jag mest klagar över att jag spenderar så mycket tid på Vinyl. Jag är en ung man som så många andra tyckte musik, fest och flickor var roligare i tonåren än skolan vilket innebär att folkhögskola är the shit för mig just nu. Jag är sambo trots att jag sagt att jag föredrar att bo ensam. Jag har i min ungdom både snattat, hamnat i slagsmål och rökt cigaretter när jag inte trott någon sett, så en hård bakgrund har jag också.
Jag hatar väldigt mycket, ändrar åsikt för att provocera, mobbar min tjej för hennes Pitedialekt trots att jag tycker den är söt och jag har starka åsikter i ämnen jag helst inte berättar om. Jag har nu även startat blog för att blidka min flickvän.
Och trots att jag härmed lovar att skriva här ofta och mycket så kommer nog både hur ofta, kvalitet och hur mycket variera.