Om tänket

Tidningarna rapporterar om att en grupp om nio svenskar har arbetat som rådgivare i Afghanistan på en USA-bas med uppgiften att bygga upp Afghanistans egen armé, att de varit i närheten och delaktiga (dock inte med vapen i hand) när rebeller sökts upp för att dödas.
Jag förstår inte.
I ett land där den allmänna synen är att vi är bäst i världen (fast med en jantelagsudd på det som innebär att vi skäms för det, damn jantelagen) blir människor upprörda när våra militärer faktiskt praktiserar det de har tränat för. Om vi är bäst borde vi väl ha ett intresse av att få ut detta kunnande så att inte överviktiga, obildade amerikaner får fatta alla beslut. För att undvika att hetlevrade sydlänningar få ha för mycket inflytande. Hemskt.
Eller är det så att svensken fortfarande sitter runt middagsbordet, äter ungsbakad falukorv och berättar för sina barn om det fina och unika med den svenska neutraliteten?
Fusk-neutraliteten, låtsas-neutraliteten, där är många prefix som passar.

Jag skrattar fortfarande när min lärarinna i mitten av 90-talet stod på vår nedgågna skola, där Sovjet fortfarande existerade på kartor och samhällsböcker och förklarade att vi faktiskt har världens bästa skola. Det är kul hur det tänket kan leva kvar.

För övrigt tycker jag att för att vara ett så pass mångkulturellt land med en så pass hög allmän utbildningsnivå så är vi lite väl inskränkta för vårat eget bästa.
(SDS, SVD, SVD2, KB)