Skakande safari

Jag har varit på safari idag. Inte valsafari eller zoosafari, nej, white trash-safari är namnet.
Eftersom Malmöfestivalen drog igång idag fylldes stan med folk från överallt, white trash-andelen var stor, kanske till och med enorm. Jag och två vänner kryssade mellan stånd fyllda med 100% skåning-tröjor, tavlor med indianmotiv och äldre herrar med den där langosstinna blicken som bara är accepterad på Malmöfestivalen och marknader.
Jag hatar det. Inte själva grejen, mer att trängas med folk jag inte vill känna, känna lukten från riktigt obehaglig mat (älgkebab är bara fel) och känna hela familjen Olsson från Sjöbo och deras eufori när dom hittar just samma säljare som skrev deras namn på ett riskorn som förra året. Att äta wokad krokodil och köpa tvivelaktiga tröjor från någon kringresande säljare med sitt ursprung på Balkan är inte mångkultur. Det är ingenting exotiskt med mat bara för att hygienen är dålig och att de tar 80 kronor för samma rätt man vanligtvis får på Möllan för någon tjuga. Det kan knappast räknas som ett kap när man åker dom gula bussarna från valfri skånsk tätort till Malmöfestivalen en gång om året för att först gå runt i fem timmar, sen sätta sig i ett tält och dricka öl bara för att avsluta kvällen med att bli av med plånboken, slå sitt barn för första gången och se sin fru slänga lystna blickar mot Albanen som säljer thaimat.
Jag gillar inte.
(SDS, SDS2, SDS3, SDS4, SDS5, SDS6)