Processen

Jag fick ett mail på Facebook tidigare idag, eller rent tekniskt igår men jag har inte sovit, en kille som jag var riktigt bra kompis med från dagisåldern och upp ett par klasser på grundskolan. Det väckte minnen givetvis, hur vi såg Jackie Chanfilmer (många år innan han kom till hollywood) hos honom trots att vi inte kunde engelska och där inte var någon text, hur vi köpte deodorantburkar och tändare för att använda det som primitiva eldkastare för att vandalisera på ett fint barnsligt vis. Det ledde till fram till fyran eller femman på mellanstadiet, jag lyssnade på Beatles på LP från min mammas skivsamling, jag gjorde blandband och hade i lurarna hela dagarna. Det var så jag llärde känna Andrea, killen som blev min bror, som än i dag är min närmsta vän. Det ledde i sin tur till att minnena från ett förvirrat högstadium poppade upp, vi var inte de snällaste och lugnaste pojkarna, långt i från, men vi överlevde, bonusen är minnena och historierna, historier som inte passar sig här. Sen rullade det på, flytten från Lund, anledningarna som inte var så trevliga och resultaten av det som var betydligt trevligare, gymnasiet som mest var tre år av sökande efter mig själv. Åren där på där jag bit för bit hittade mig själv, jobben, lägenheterna, tjejerna, kompisarna, ja allt som banat vägen till det liv jag lever idag. Jag vet inte varför, men det har tagit väldigt lång tid att nå fram till nutid, efter åratal av det redan nämnda sökandet kan jag med heder i rösten säga att jag inte varit så här nöjd med min tillvaro sedan jag var en liten liten pojke, jag är rent av lycklig. det trodde jag aldrig! Efter ständiga tragedier från åldern sju och uppåt så är verkligheten den plats jag lever i.