Om att vara en vinnare

Så vann the big O. Hela världen pustar ut och Obama lovade sina barn en hundvalp.
Men hur optimistiska är folk här hemma egentligen?
De senaste dagarna har jag hört fler än vad jag kan komma ihåg säga saker i stil med "jag hoppas och tror att Obama vinner men han kommer inte ens sitta ett år, någon kommer skjuta honom".
Vad tror ni?
Med tanke på de inhemska terrorgrupperna som fortfarande sitter på vapen med ilska och ett dåligt vokabulär som trumfkort och de utländska terrorgrupper som ser en president som en trofé, med tanke på det så ökar nog risken för ett attentat ett par gånger. Men att sia i någons för tidiga död är obehagligt och vi kan väl istället glädjas åt att Palin inte har en chans att ta makten längre. Jag är övertygad om att McCain inte hade suttit speciellt länge (och nu siar jag i McCains förtidiga död), han är gammal och om man tar det faktumet och lägger till den enorma stressen och pressen med ämbetet så inser man ganska snabbt att det finns bättre uppgifter för honom. Hade han dött och haft makten hade Palin tagit över, ingen vill det.

Förresten, ska man vänta ett par dagar (kanske veckor?) innan man börjar påpeka att Obama-yran är lite läskig, att hans politik inte är så välkänd som det faktum att han inte är Bush eller McCain?
Eller börja disskutera om han hade varit lika populär i USA om han hade haft två svarta föräldrar? (Jag har fått för mig att de reaktionära vita som röstat på honom ser honom som mer vit än svart).

Men det blir nog bra.
"A brother in office".
Om jag får säga så.
(SDS, SDS2, SDS3, SDS4, SVD, SVD2, SVD3, SVD4, AB, AB2, AB3, HD, HD2, HD3, DN, DN2, DN3)