Om att bo

Först var det lugnt. Ovanligt lugnt, kanske till och med oroväckande lugnt. Grannar, polis, kommun och allmänhet, ingen skrek, ingen var röd i ansiktet på lokal-tv. Och oavsett vad man tycker om ockupationer inser man allvaret i situationen. Ungdomar som inte har någonstans att bo tar till extrema åtgärder, tar tag i problemet med egna händer på i stort sätt det enda sätt som finns att tillgå. Men så tog vänligheten slut. Igår kom polisen, med dom en stor grävmaskin och någon timme senare fanns inte huset i Lund längre. Senare på kvällen en manifestation i samma stad och nu ockuperas det på nya håll.
Någon sa att man var rädd att det skulle sprida sig, ett hus i Umeå ockuperades för någon vecka sedan och det börjar koka i många ungdomars världar.
Ska vi bortse från vad som händer i Lund så är det uppenbart att något måste göras och dessutom göras snabbt för att styra upp situationen. Fler än jag kommer på i min bekantskapskrets sover på soffor eller lever i lägenheter i tredje eller fjärdehand. Ett andrahandskontrakt är en lyx förunnat några få.
(SDS, SDS2, SDS3)