Sönderstampat

Som jag sagt förut. Som de flesta säger nu. Svensk försvarspolitik de senaste åren har varit mer eller mindre ogenomtänkt. Jag förstår tanken att rusta ner för att rusta upp när världen förändras, men när världen egentligen inte förändrats alls. När hoten bara tagit en paus, då känns det genast inte så genomtänkt längre, tanken tappar fotfästet.
Idag pratar man om upprustning, upprustning av det försvar som under det senaste decenniet hakats ner till småbitar och stampats i sönder.
Om missiler och raketer snart kommer vina över våra hjässor vet jag inte, vad jag tror mig veta är att försvaret kommer vara mer behövt de närmaste åren än vad det varit sedan muren fallit. Och debatten slutar inte här. Det är jag bombsäker på.

Detta kommer hända: någon kommer mumla något om pengar i sjön, någon kommer skrika "vad var det jag sa", flera kommer titta surt åt försvarsministern på stan, en annan kommer svamla om kategoriska imperativ och rättvisa, mer än ett par kommer prata om nya arbetstillfällen. De flesta kommer inte säga mycket alls.
(SVD, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SDS, AB)