Tyson - klassens clow

Den 28:e juni 1997. Det var den dagen jag första gången hörde talas om Mike Tyson.
Jag var femton år och under de senare av de åren som ledde fram till den här dagen hade jag blivit mer och mer intresserad av boxning. Jag hade sett Ali möta Liston (där Ali får ner Liston i första minuten) i en dokumentär på SVT och efter det var jag fast.
Den 28:e juni 1997 möter Evander Hollyfield Mike Tyson, danska tvåan (tror jag) sände den live, jag satt i hörnsoffan hemma hos min mamma och var förtrollad. Så mycket kraft. Så mycket vilja. Jag visste ärligt talat inte vem någon av dom var, detta var före internet började dominera så någon efterforskning var aldrig på tal.
Efter en stunds hårt boxande biter Tyson Hollyfield i örat två eller tre gånger. Matchen bryts men återupptas för att brytas igen och Tyson diskas. efter matchen hittar man en bit av Hollyfields öra i ringen, han hade med andra ord bitit av honom örat. Efter att ha sett en sån match glömmer man aldrig namnen på de två som slogs.
Ska vi vara ärliga kom aldrig Tyson tillbaka, han försökte men det gick inte så bra, men innan den här matchen var han en av de största, ett faktum som många verkar välja att glömma bort. Det avbitna örat i kombination med Tysons obefintliga sociala förmåga och det faktum att agenter, media och andra turas om att utnyttja honom har förvandlat honom till något de flesta skrattar åt.
Jag läste idag att han var i Cannes, en dokumentär om hans liv hade premiär och tyson tog hand om presskonferensen där han bland annat avslöjar hur han med gonorré slogs och vann sin första titelmatch och detaljer om sitt sexmissbruk.
Tyson kommer aldrig sluta vara klassens clown.
(DN, SVD)